Har inte kännt för att skriva här på bra länge nu. Det tog musten ur mig när jag insåg att det är fler som läser min blog än vad jag vet om. Speciellt när det råkade bli så att det sårade en av mina vänner.
Nu är jag tillbaka igen. Efter 3 månader av ett nattsvart mörker så har jag äntligen börjat kunna slappna av i mig själv igen. Vet inte vad igentligen som har gjort att det släppt men det gjorde det. Har hänt en hel del sen sist. Jag har insätt att dett av mina motton borde vara "oooh... i like her... RUN GOD DAMNIT RUN!". Lyckas alltid hitta och börja gilla fel tjejer. Vet inte riktigt vad det är. Någonstans ringer det någon klocka att jag är för mycket på. Jag vill förmodligen för mycket.. Men vad ska jag göra.. jag verkar inte kunna lära mig av mina misstag. Jag vet inte riktigt hur man ska kunna säga att man tycker om någon utan att det blir fel. Jag har inte talets gåva. Är väldigt klumpig i mitt sätt att framför många saker. Vill hälldre visa hur jag känner för folk. Men det kan tolkas på så fantastiskt många sätt så det är nog inte så bra heller.
Usch då.
Min klagomur. Jag har saknat dig lite. Att verkligen få skrika ut i natten för att se om man får ett svar... Jag förväntar mig inget svar iofs men det är skönt att klaga av sig lite.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
På sitt vis ska du inte känna ansvar gentemot andra med vad du skriver i din blogg. Visst, censurera namn och annat, men du ska ju kunna uttrycka dig i din egen blogg. Annars är det nästan ingen mening med att ha den faktiskt. Man får ta risken att kanske se ngt skrivet om en själv när man går in hos någon annan.
Det var roligt att prata med dig :) Och du låter mycket piggare än vad du har gjort på senaste. Hoppas det håller i sig. Kram kram!
Skicka en kommentar